Mötesplats förskolan

Dags att damma av...

2011-12-07T12:33:00.000+01:00

Ut med det gamla, in med det nya...eller...tid för eftertanke. Gå med en fot i taget. Väntar man förlänge blir man stående på ett ben, som nå´n sa.

Så vi gör väl så att vi tittar på det vi redan gör och försöker få syn på det på nytt...eller på nya saker. För det behöver man vara flera, så häng med.

/Martina

Hem eller verkstad?

2009-08-31T22:31:00.001+02:00

På många förskolor pågår just nu inskolningar och upptakt inför hösten. Atmosfären är fylld av förväntan och idéer prövas på gamla och nya medarbetare. Man möblerar om och försöker hitta strukturen som passar den nya barngruppen. I mitt arbete som pedagogista så stöter jag ofta på pedagoger som vill tänka lite mer omkring detta och fördjupa sitt tänkande. En utgångspunkt för detta kan vara att reflektera över; vad har jag för syn på förskolans miljö? Tänker jag mig den som hemlik eller mer som en verkstadsmiljö? Vad säger läroplanen o hur förhåller vi oss till det på vår avdelning? Jag ser allt oftare förskolepersonal som bär s k workerbyxor på jobbet istället för sina vanliga kläder. Förutom att de är både praktiska och slitstarka så sänder de också signaler om ett förhållningssätt som kan vara intressant att reflektera över.

Bild: www.deVal.se

Litteraturtips: "Pedagogiska miljöer och barns subjektsskapande" av Elisabet Nordin-Hultman

Att väcka förundran...

2009-02-22T15:09:00.000+01:00

Det händer så märkliga saker i vardagen på förskolan. Flera gånger om dagen får jag möjlighet att förundras över barnens handlingar, tack var den pedagogiska dokumentationen. Just nu så funderar jag mycket på hur man väcker förundran över barnen, kollegor emellan. När man är så där uppfylld över något som man sett och hört; hur smittar vi av oss på varandra?

Just nu är jag så fascinerad över en treårig flicka på jobbet. Hon har verkligen tillfört en ny dimension i vårt temaarbete. Jag är övertygad om att alla barnen som deltar i temat lägger till något, men jag ser inte alltid det. Jag ser bara någon eller några. Därför är det så viktigt att vi delar med oss av våra förundringar till varandra, så att vi får upp ögonen och öronen för det vi missar.

En kollega i pedaogistautbildningen berättade om en pedagog som börjat skriva ner en förundring per dag i en bok. Det hade hjälpt henne att få upp ögonen för det fantastiska i det vardagliga, som hon var en del av på förskolan.